M. går igenom något väldigt jobbigt just nu, och jag som vän vill ju gärna säga bra saker och trösta. Men jag är inge bra på det - särskilt inte med honom för jag känner mig bara som ett korkat barn. Så efter telefonsamtalet idag (som trots hans smärre krissituation bara handlade om mig) kände jag mig som en usel vän. Jag hade bara en enda gång tafatt frågat hur det var med honom - och när han undvek att svara direkt på frågan lät jag det vara.
Men tydligen var det vad han behövde. Kanske behövs inte seriösa samtal jämt, kanske det räcker med någon som är glad och får en att tänka på annat en liten stund, och som man vet tycker om en.
Blev iallafall väldigt rörd av hans sms 5 min efter vi hade lagt på.

xoxo