att jag satte mig på spårvagnen i Alvik - för att efter en trevlig dag med studiebesök och fika ta mig hem till familjen och avnjuta en god middag. Jag var på topphumör.
Men lyckan var övergående. Just som jag satt mig, kommer en man 60+ med barnvagn på och jag anar oråd.
Monstret i sittvagnen måste vara över 6 år men skriker som en bebis. Jag undrar om det är utvecklingsstört då det beter sig så, men vågar inte fråga. Monstrets skrik eskalerar- i takt med att lyckan i min kropp rinner ur mig.

Det är inte ett sånt där bebisskrik med höga, ljusa igenomträngande toner. Nej det är ett snorbröl, avbrutet av hostningar och ord som "NEJ!" och "HATA!". Jag kan inte förstå hur något som kan förmedla en åsikt genom tal kan välja att brölskrika.
Jag är nu långt in i djup depression och ångesten väller över mig.
Jag tycker synd om monstrets ägare- han står utskämd och hjälplös. Han försöker tafatt att trösta monstret - men hans lugnande ord har motsatt effekt. Det blir värre.


Nu förstår ni kanske att det här inte var någon dröm , och för den som oroligt undrar hur det gick för mig så kan jag tala om att jag svettig och olycklig steg av spårvagnen ca 10 min senare och tog ut min ilska på stackars föräldrar när jag kom hem.
Förstår ni vad jag menar med att barn är hemska? Eller att de borde förbjudas förutom i vissa vagnar som vi med tysta, rena väluppfostrade hundar gör?
Om ni tycker att "lite barnskrik får man väl stå ut med" ska ni komma till mig, jag filmade nämligen hela händelsen, men känsliga tittare varnas. Det var inte vackert.

Nu ska jag göra ngt så glamoröst som att duscha och sticka iväg och träffa Clara för att gå på MUF Stockholms distriktstämma. Känns bra, riktigt bra. Vi hörs om ett tag.

xoxo