Igår blev det snack med Max till tre, vilket egentligen var väldigt trevligt, men jag tror inte att jag var så trevlig (läs: trött och oförskämd)
Det är lätt att vara otrevlig och dryg mot Max för att han är i överläge.
Han är ju oifrågasatt den coola, världsvana, belästa av oss två. Ändå så handlar vår relation nästan uteslutande om mig. Hur kan det bli så?
Det är ju egentligen han som har något att komma med, något att säga. Det är han som sitter och lurar på lärdom, och jag vet om det. Jag är i ständigt underläge och har till och med slutat förneka det.
Jag tar t.ex inte politiska diskussioner med Max, jag skulle aldrig debattera om något med honom.
Om han är arg, ledsen eller besviken på mig suckar jag, ber om förlåtelse och erkänner att jag gjort fel - något annat vore otänkbart.
Jag har utvecklat ett sätt att förhålla mig till honom som är helt olikt en relation till någon annan människa jag känner. Jag säger inte emot, jag bara säger saker som "så tycker du.." och " jaha, men jag tänker inte diskutera det här med dig" för att ta mig ur en diskussion där vi tycker olika.
Så gör jag väl aldrig med någon annan?
Troligtvis är han lik mig.
Jag kör vanligtvis på som en ångvält, skoninslöst tills jag antingen tröttat ut eller omvänt motståndaren.
Det funkar alltid - förutom med Max.

Jag har mött min överman.