Sista kvällen innan helvetet drar igång igen. Ja, för så känns det.
Efter en skön veckas lov börjar skolan och det har sällan kännts motigare än nu.

Ni vet när man börjar AF, då är man typ 10 små år. Då är man så liten att man knappt har en egen personlighet.
När man går i samma klass i 6år från att man är 10 händer något speciellt.
Man växer upp tillsammans, och vare sig man gillar det eller inte så formar man varandra.
Jag kan inte säga att jag tyckte vi hade en varken nära eller bra sammanhållning i klassen, men det spelar ingen roll - vi är barndomsvänner ändå.
Det som är skönt med barndomsvänner, precis som det är skönt med syskon eller jämnåriga kusiner är att man känner varandra i grunden. Även om man aldrig pratar med varann, eller inte umgås med varann så går det inte att undvika. Vi var 10 år och oförstörda.. vi blottade våra själar för varann, bråkade, skrattade.
Det måste ju sätta några spår?

Det jag kan känna nuförtiden är hur lätta dagarna var i AF, även om skolarbetet ibland kändes tufft.
Dagarna var lätta för det fanns ingen att göra sig till för, inte egentligen.
Det var helt enkelt omöjligt att vara någon annan än den man var, det blev för genomskinligt när man hade 29 människor runt om sig som kännt en sen barnsben.

Så är det inte i Kungsholmen, vi känner inte varandra i grunden, och vi kom alla till klassen med våra ärrade självförtroenden och vår prestationsångest.
Varje dag ska vi lära känna varandra lite bättre, något som i AF var helt onödigt - det hade vi blivit klara med på mellanstadiet.
Det tär på mig att vi inte är barndomsvänner, inte kan finna stöd i varandra och inte litar på varandra.
För enligt mig så finns det en speciell kärlek mellan människor som växer upp tillsammans - om man är öppen för att ta emot den.
Jag har kvar Sanna, och Jennifer från den tiden  då jag hade mittbena och helbrun manchesteroutfit som min mamma valt på morgonen. Det finns en speciell kärlek och trygghet i det, något som inte kan beskrivas med ord, men något som gör att du vågar lita på axeln finns där att gråta mot om den någonsin skulle behövas.

Sådant finns inte mellan människor som lär känna varandra när falskspelen redan är utvecklade på Sovjetnivå och murarna är högre än Berlinmuren. Det är helt enkelt för svårt att bryta ner väggarna emellan oss...
Eller är det jag som har blivit för bekväm med människor som känner mig utan och innan?

Imorgon börjar skolan och jag kan säga en sak: Jag längtar inte dit.
Jag tycker om er, vissa av er. Men det är ändå ett helvete hela grejen.
Nej fy.. studenten , tänk på studenten.

---

förresten vill jag gärna vakna och hitta det här i min garderob





Oh no sir, det skulle inte kännas fel.

:D
Jaja, godnatt och PUSS