Min tidsplanering sket sig helt totalt och jag somnade med min bok i famnen och sov fram till kl. 21 när Top Model började.
Istället för att jogga åt jag: 1 ruta marabou mörk, 1 dubbelmacka med ost, skinka och sallad, nedsköljt med Cola.
Jag vet inte riktgt hur den ekvationen ska lösas?
fett + socker - träning = viktuppgång

Haha, jaja... Jag vet inom mig att det kommer gå bra på Engelskprovet vi har imorgon.
Det är det enda ämnet jag vet att jag kan, jag liksom känner att jag har det i mig.
Anledningen till varför inte folk ser mig som bra är att jag aldrig ägnat ämnet tillräckligt med uppmärksamhet för att jag riktigt ska komma igång, men jag känner att jag egentligen har en liten britt inom mig som längtar efter att få skrika, högt med tydlig accent.

Jag och Sanna har ju omformaterat Sverige-runt resan på min efterfrågan.
Det ska bli ett livsuppdrag.
Men vi ska till London, helst på sensommaren, eller kanske på höstlovet, även om jag är lite rädd att hösten kommer bjuda på för mycket kalla vindar och ösregn.

Det är mitt andra fosterland, trots att jag aldrig bott där.
Jag har spenderat perioder av vissa sommarlov där, och det är minnen som aldrig ens blir otydliga i kanterna..
de är starka, färggranna och lyckliga.

Okej, så vad gör jag uppe den här tiden om jag nu börjar 8.20 med prov?
JO! jag kan inte sova.
Men det är okej, folk är vana vid mina jagharintesovit-påsar under ögonen, jag tror att de klarar en dag till.
Jag har lovat mig själv att jag ska börja läsa min bok senast kl.01 och då stängt av datorn.

Jag såg en film innan jag gick och la mig, som jag tror hette "bussresan".. den var speciell och kanske lite fixerad vid kropp och sex, men ändå ganska fångande.
Och när vi ändå är inne på fångande så kan jag berätta om min favoritlåt för tillfället!
Nizlopi- Wash Away.
Det är en sån där låt som jag alltid kommer tillbaka till när alla andra känns gamla, sönderspelade eller fel.
Den är underbart vacker, finstämd, sorglig men optimistisk.

"Wash away, wash away the sound of all these sad days. The sound of the wind blowing and say we'll be here. Always."
Den får mig dessutom att minnas London extra bra så det är total kärlek mellan mig och Nizlopi.
Varför hör man aldrig om honom/dem? Jag avgudar musiken men har aldrig hört NÅGON prata om den.. hur kommer detta sig?
Jaja, skönt att slippa få "sin" musik sönderspelad på RIX FM.

Lite bilder som jag bara känner för just nu:

Fjällnäs

Jennifer och Jojje

Visby, kära Visby

Lilla storasyster Lovapovapingpong