Jag var med min syster och mormor på adventskonsert i Blå Hallen i lördags.
Eftersom jag är van vid att själv stå i kören, och det var länge sedan jag satt som åskådare uppmärksammade jag en hel del som förr har passerat mig obemärkt.

Att samla stora mängder människor på begränsad yta säger sig själv vara lätt problematiskt.
Alla är nämligen inte likadana, och alla är vi, mer eller mindre egotrippade. Särskilt när vi har lagt ut pengar.

Konserten var högtidlig (självklart, bara lokalen strålar ju högtid och fest) och vi var många som sett fram emot dagen länge. Vi hade planerat, klätt upp oss, ordnat med skjuts både dit och hem och var riktigt förväntansfulla.
Det första som möter oss när vi ska inta våra platser är att människor som har platserna precis i början av raden satt sig och gjort sig bekväma, trots att runt femtio personer kommer vara tvungna att klämma sig förbi dem för att komma till sina egna plater längre in på raden.
Det andra jag lägger märke till är att inte alla sett konserten som en anledning att snygga till sig.

Folk har de mest underliga kläder på sig; barn är klädda i fleecemössa och täckbyxor, ungdomar i slitna, skitiga jeans och munktröjor - självklart med kepsen på och ett antal fullständigt smaklösa kreaktioner på diverse vuxna som borde ha vett att klä sig med omsorg inför högtidsfirandet.
Människor skruvar på sig, klagar över sina platser, stuvar undan sina tjocka vinterjackor så att personen bakom eller brevid får ytterst lite kvar av sitt benutrymme och självklart hamnar mitt sällskap på platserna framför två par som tydligt fått i sig lite för mycket av förfriskningarna.
Det skrattas högt  - mycket högt och inte föränns ett flertal människor runtom dem både stirrat uppfodrande och hyschat lugnar de, motvilligt, ner sig.

Konserten börjar och än så är allting bra. Jag njuter till fullo av att känna julstämningen sprida sig i takt med repertoarens gång. Men någonstans mitt i Per-Arne Wahlgrens första solo börjar jag ana oråd.
En pojke på kanske 9 år, på platsen brevid min mormor har fått tag i ett program som han har börjat vika efter alla konstens regler till kreativa flygplan och drakar- begåvad är han sannerligen. Men det hör inte hit.

Han förpestar, tillsammans med det unga paren framför mig resten av konserten genom att prata, prassla, röra på sig och sträcka överdrivet mycket på sig så fort de inte ser precis vad som försiggår på scenen.
När P.A är halvvägs genom sitt andra solo, sången "Helga natt" får jag nog.
Jag börjer mig diskret och långsamt över min mormor och innan pojken vet ordet av har jag hans program i handen och sätter mig till rätta för att avnjuta resten av konserten.
I applåderna ser jag hur både han och hans fader glor ondskefullt åt mig, men det rör mig inte i ryggen.

När konserten är slut räcker jag under tystnad över det ihopskrynklade programmet till pojken och klär på mig.
Jag tar min mormor under armen och går förnöjt ifrån konsertsalen, vetandes att kanske, kanske var det där sista gången den pojken störde på en konsert.

Så vad vill jag med hela detta långa utlägg? Förbjuda barn eller täckbyxor på konsert?
Gå tillbaka till 1920tal och införskaffa barnaga?
Nej, självfallet inte. Men jag vill påvisa att vanligt hyfs så som jag fick lära mig det, för inte alls länge sen har börjat falla ur uppfostringsmallen.
Att uppmana sitt barn att vara tyst och stilla är inte längre vedertaget.
Barn, och även ungdomar får mer spelrum, och smittar av sig på vuxna.
Vi har i vårt stressade samhälle glömt vikten av att visa hänsyn och respekt för våra medmänniskor.

Enkla saker som att man inte hostar eller nyser rakt ut eller i näven är inte längre regel,
utan mer undantagoch uttrycket "formell klädsel" har helt tappat sin innebörd. För i nya tider där är kläderna personens jag och att förneka denne dess personliga stil skulle vara att förneka någon dess identitet. Vitsminkade ansikten ska pryda skolornas skolfoton och vem som helst ska få prata, högt och tydligt, när som helst om vad som helst.
Vi skriker i mobiltelefon på offentliga platser, pratar om sexuella erfarenheter och allt vad det heter öppet så att även den som inte vill höra nås, och inte ens när vi ombeds vara tysta kan vi visa den hänsynen för andra människor och faktiskt hålla käften.

Vad tycker ni? Var det bätte förr? Har vi blivit förslappade i vår uppfostran av dels våra barn men också av varandra?