Jag har haft lite svårt att sova nu på sista tiden. Det har kommit det sista året, och började i samband med att jag började gymnasiet.
Kan inte säga att jag tyckte det var lätt att lämna hela mitt gamla liv bakom mig och börja på ett nytt igen.
De som träffat mig på senare dar kan nog intyga att jag verkad ganska trött på det mesta, inte så intresserad av att skaffa nya kompisar, nya intressen eller nya minnen. Det har jag inte varit, jag har ärligt talat mest velat stänga in mig och vänta ut stormen. Det har varit ett jobbigt år, inte jobbigt som det är när man mår dåligt utan jobbigt på det sättet att det har tömt mig helt på energi och känslor så när jag tittar tillbaka på det känner jag mest likgiltighet.

Det är verkligen inte så jag lever mitt liv egentligen. Jag har alltid strävat efter att vara en människa som gör något fullt ut eller inte alls, men den här gången blev det inte så. Jag blev medioker och en riktigt tänkare. Men nu har jag ju haft ett sånt år. Då har jag det gjort, avprickat på listan. Nu kan jag alltså gå vidare med mitt liv och leva det fullt ut, till brädden och veta att jag stannade upp, andades och kände efter och bestämde mig för att hålla ut, kämpa.



Jag är inte religös, inte på något sätt. De enda gångerna jag har varit i kontakt med kyrkan är vid skolavslutningar och konserter med klassen. Mina föräldrar glömde bort att döpa mig- trots att de döpte min syster 4 år tidigare.
Jag konfirmerade mig inte eftersom jag då var för gammal för att kunna känna mig välkommen i kyrkan - jag var inte en av "dem", det kändes falskt att säga att jag erkände att Gud finns och allt det där. Plus att jag tyckte det var pinsamt att jag inte var döpt.

Min otroligt okristna uppfostran har självklart gett mig en rätt krallig syn på Gud.
Föräldrarna har aldrig försökt påverka vad jag ska tro, men de har också gjort att jag inte kommit i kontakt med något religöst, och jag vet därför typ INGET om människor som går i kyrkan.
Jag tycker de är spännande men lite läskiga, lite som barn tycker att utvecklingsstörda är.
Så självklart så här i tonåren har jag undrat om min avsaknad av tro har gjort mig mer pessimistisk, cynisk och bitter- eller om tron på Gud kanske hade hjälpt mig igenom svåra tider.
Jag har svårt att tro på Bibeln och sagorna jag hör. Om jag ska tro på dem är Asatron lika trolig för mig.
Men jag har behov att inte förkasta tanken på en gud helt, jag behöver få tro att allt har en mening och att jag inte bara sitter här och skriver på en blogg för att atomer råkade sätta ihop sig på det sättet.

Därför har jag bestämt mig för att Gud är i allt och inget. Förstår ni. Gud vet allt och visste hur allt skulle bli och kommer bli.
Alltså, om vi säger att Gud finns, så skapade han mig för att vara en tvivlare. Isåfall var det meningen.

Jag har alltid älskaf The Streets, och nyligen när jag sökte runt lite ()  hittade jag låten " Never went to church"
och för mitt har den sen dess betytt en massor.
Och allt det här - som jag tänker på riktigt ofta faktiskt, beskrivs så bra och avdramatiserat i låten.

"Two great European narcotics
Alcohol and Christianity
I know which one I prefer

We never went to church
Just get on with work and sometimes things?ll hurt
----
I never cared about god when life was sailing on the calm
So I said I?d get my head down and deal with the ache in my heart
And if that god exists I reckon he?d pay me regard "

Japp. Så känns det. Helt rätt.

---

Jag blir konstig av att sakna Sanna och så.. hm, det låter skumt att sakna en kompis så mycket men det är något att hon alltid har funnits där, hemma i nockeby varje dag och det har gått att komma förbi efter skolan och dricka Bob Mixx och ta det lite lugnt. Jag har blivit lite bortskämd med det tror jag :)
ÄLSKAR DIG SANNA! Vi ses imorgon, jippie!



Lilla Varvet. Tänk va vi hängde där mycket förra sommaren <3