Hur många blogginlägg får man skriva på en dag? Kanske tre, jo, tre tycker jag låter bra.
Då har jag ett kvar.

Sitter och lyssnar på Timbuktu. Som vissa tycker det är så typiskt mig att gilla, och vissa bara inte kan förstå att jag står ut med. Men mest gillar jag honom väl för att han påminner mig om en väldigt speciell person. De flesta hör en glad skåning, blir lite uppmuntrade och tänker inte mer på det.
Timbuktu för mig är det samma som ångest, hemsk ångest och sömnlöshet.
Så fort Timbuktu poppar upp på uppspelningslistan kommer jag ha en orolig kväll och en lång natt.
Det är mycke musik, artister och låtar som förut var mina favoriter men som nu är nästan är plågeri att lyssna på.
Det är nog mycket för att jag vet hur glada tankar jag brukade få, tänka på vad vi gjorde till den låten, eller att jag lyssnade mycket på den artisten på bussen, när jag satt där brevid dig när du sov.
Eller kanske ngt så enkelt som att en låt spelades på radion i din mammas bil, eller när vi satt och åt frukost hos din pappa.
För ett tag sen såg jag en dokumentär om Palmemordet, det var bland det jobbigaste jag varit med om.
Inte för att jag bryr mig om Palme, inte ett dugg. Men för att jag kände hur ensam jag plötsligt blivit.
Det var ju inte länge sen du och jag satt i tv-soffan med täckena runt om oss och kollade på den där dokumentären. Du höll om mig, förklarade lite saker jag inte riktigt fattade och och jag fick  ha min kalla hand på din mage. Allt var som det skulle vara, allt var naturligt, avslappnat och precis som vi ville att det skulle vara.
Nu sitter jag ensam varje helg, somnar utan att du sagt godnatt och förklarat att du älskar mig vad som än händer och att vi alltid ska vara tillsammans.

Det fanns en tid när jag var det bästa du visste, du var stolt över att jag ville vara med dig, och du ville ta vara på varje sekund vi var tillsammans.
Nu är du inte ens min vän, vad är du? Du sårar mig medvetet och bryter ner mig tills jag inte har minsta gnutta av självrespekt kvar.
Jag känner inte dig längre, men ännu värre är att du inte känner mig.
Du ser ingen mening med att förklara vad det är som har hänt, du ser heller ingen mening i att försöka skona mig från att bli sårad. Istället håller du mig tillräckligt hårt för att jag inte ska kunna gå vidare, men samtidigt har du släppt mig tillräckligt mycket att du inte känner någon skyldighet att nry dig om mina känslor.

Du kommer aldrig förstå hur mycket jag har offrat för dig, hur mycket jag har gett upp av mig själv för att du ska må bra. Om du bara visst hur jag kokar innuti, om du bara kunde fatta att du måste bestämma dig.
Stanna eller gå, svårare än så behöver det inte vara.
Och om du vill utnyttja din simultanförmåga till max, så kan du försöka vara vänlig medan du bestämmer dig för om jag är värd din kärlek eller inte.